...om man är riktigt skapt!

Sitter i en stuga i Sälen och bara förundras över hur bra livet kan va ibland! Och varför har jag inte gjort det här förrut?!

Igår fick barnen för första gången stå på ett par slalomskidor och det....var spännande. Båda svor och skrek åt mig, grät, kastade skidorna mitt i backen och konstaterade att de ALDRIG mer skulle åka! Ett par minuter senare står båda på sina skidor igen och åker som om de aldrig gjort annat om man bortser från att vi fick operera ut Jossan från ett staket....

Nu är detta det roligaste de gjort i hela sina liv och jag är nästan beredd att hålla med.

Vi har kanonväder, runt nollan och sol. Stugan som vi hyrt för 1000 kronor är ett fynd! Braskamin, bastu, tre sovrum och helutrustat kök! Utanför ligger upp mot en meter snö och livet känns helt perfekt!

Härom dagen när vi skulle hyra skidor, så hände en sån där grej som bara kan hända min Henke...

Vi hade provat ut full utrustning till oss alla fyra och bar ut den till bilen. Likt zigenare fick vi pusslat in allt i bagaget (allt medan Henke stod och pratade mycket högljutt i telefon) och drog iväg. Uthyrningsfirman ligger ca 20 minuter från backen och vi bestämde oss för att åka upp så barna fick prova en stund.

Sagt och gjort, vi tvingade vår fullastade bil uppför backen upp till fjället, stannade på en bra parkering och började packa ur bagaget. Hipp som happ så stod Henke, som den goda far han är; i sina pjäxor och med skidorna i högsta hugg.

Vi andra hade inte hunnit få fram vår utrustning ännu men jag börjar ana oråd. Jag räknar och räknar och får det ändå till att en pjäxa saknas!

Jossan som suttit på en bänk medan vi andra stod vid disken misstänktes naturligtvis ligga bakom slarvet! Vi hade ju alla sett en pjäxa stå vid bänken, men ingen trodde den var våran.

Jag satte mig i bilen, arg som ett bi och brände nedför backen igen. Henke och Amanda som hade hela sina utrustningar stannade kvar för att skida och stackars Jossan fick sig en liten avhyvling...

Vi sladdar in på parkeringen till uthyrningen kl. 13.40

Lunchstängt 13.30 - 14.30

Tänk er alla de fulaste svordomarna ni kan och lägg till dubbelt så mycket så kommer ni inte ens i närheten av vad som gick igenom min lilla hjärna just då!

Det stod ett telefonnummer så jag ringde, men naturligtvis svarade ingen. Väntade en stund och ringde igen och fick svar!

Jag förklarade läget och herrn i andra änden ska be någon åka och öppna!!! Fattar ni vad pinigt???!!

En minut senare kommer en bil. Jag hoppar ur bilen och ser skamsen ut och frågar försiktigt om det är han som fått avbryta sin lunch? Svaret jag fick var:

- Japp!

OMG, OMG, OMG!!!

Jag säger att vi tror att den står vid bänken precis innanför dörren. Den snälle och lite besvikna killen hittar pjäxan! Jippi!!! Men.... ser den inte lite stor ut.... 

- Den ska vara storlek 39, säger jag.

- Nej, den här har storlek 42, säger killen, och det är den enda udda pjäxan vi har inne. Det kan inte vara så att ni har blandat ihop pjäxorna?

- Neej, men det hade han väl märkt, säger jag och här märker jag hur rösten avslöjar allt för mycket av den oro, ilska och beundran jag känner för min man just då!

- Ring upp honom och fråga vilken färg han har längst fram på pjäxorna!

Biboppboppboppboppbippbippboppboppbopp. Tuuut, tuuut.....

- Henke!

- Ah, du - vad har du för färg längst fram på pjäxan?

- Eh, blå och grön!

- Idiotjävel.... KLICK!!!

Jag ursäktade mig tusen gånger om till den snälle och nu kanske mer empatiskt lagde killen och åkte i ilfart upp för backen de 20 minutrarna igen. Denna gången ännu argare än sist, men desto mer ursäktande till mitt stackars barn som fått skulden för att hennes far är efterbliven.

Först nu, två dar senare, kan jag se på saken i lite annat ljus! Igår fick jag världens skrattanfall när jag tänkte på det.

Jag såg framför mig när de tre männen i uthyrningsshopen samlades för trekaffet.'

Mitt på kaffebordet står en pjäxa i storlek 39 och bredvid den har någon klippt en mall i filt av en fot i storlek 42.

Under tystnad dricker de sitt kaffe medans de storögt turas om att försöka få mallen att passa i pjäxan.

Ibland utstöts en lång suck och ett förvånat gnytt, men för det mesta är det bara tyst...

Min efterblivne man har nu i efterhand erkänt att han fick kramp i ena foten redan på väg till liften.

Jag frågade honom hur han fick pjäxan att passa skidan och svaret blev förstås att han trodde att mannen i shopen gjort fel...

Ibland undrar man ju....hur man orkar!